"Och ibland när man vaknar så känns det som om hela världen har stannat, men när man sakta reser sig så inser man att tiden aldrig upphör. Det finns ingen pausknapp, inget manus, ingen handbok i överlevnad."

 

Nu är hösten här, årstiden jag har föraktat sedan i våras. Årstiden jag är så rädd för att möta. Jag vet inte hur man överlever när ljuset försvinner mer och mer om dagarna. Att behöva använda byxor igen är hemskt, det enda jag kan tänka på är hur mycket mer fett mina lår har fått under sommaren. Allt blir till ångest. Jag vill inte lida av en till vinterdepression och jag hoppas innerligt att jag slipper. 

Den här hösten har ändå haft en del postitivt överraskande delar; jag var och provjobba på en resturang och fick i lördags jobb under Kulturnatten i Norrköping. Jag har även fått två gånger jag ska vikariera i två barngrupper i kyrkan. Det kanske inte låter som så mycket för världen men för mig är det saker som lyser upp när dagarna blir kortare, någonting som kanske kan hålla depressionen borta den här gången, någonting att se fram emot.

 

 

Inget står rätt till just nu och jag vill bara skrika åt världen att låta mig vara, låta mig andas, låta mig känna... Främst av allt vill jag bara ge mig själv en smäll på käften och våga leva...