Återfall.

När man går tillbaka de två framstegen man gjorde förra veckan.
När man känner panikångestattackerna komma krypandes igen.
När självförtroendet är nere på botten.
När man bara känner för att gråta, utan någon speciell anledning.
När man ångrar det mesta man gjort de senaste veckorna.
När man känner att allt är meningslöst.
När ens bästa vän inte ens orkar bry sig längre.
När man varken vet ut eller in.
När man bara vill börja om.
När man är trött på livet.
När man är trött på att vara trött på livet.
När alla människor runtomkring en inte förstår.
När människor ser att man mår dåligt.
När man inte orkar bry sig ett piss längre.
När man vaknar på morgonen och man önskar att man var tre år framåt i tiden.

Varför får man återfall till det förflutnas känslor och minnen? Varför besöker man den tiden så ofta, även fast man vet att man hatade den? Förstår inte poängen med det, för man mår bara dåligt. Varför låter man sig själv falla tillbaka, gång på gång? Räcker det inte med dom fem åren jag redan spenderade där, i mitt egna lilla helvete? Varför fortsätter jag envisas med att hälsa på där nere? I mitt allra djupaste, mörkaste innersta, när jag vet att jag mår bättre av att stanna kvar här uppe, ovanför ytan? Eller är det kanske så att jag stannar ovanför ytan, men att det där, det mörka, har hittat en väg igenom min barriär av mod, styrka och hopp? Är det ett tecken på att man kanske inte är så stark som man tror? Är det nu jag borde vara rädd och gömma mig under mitt täcke, eller ska jag stanna och slåss för att få må bra?

Återfall, falla åter, gå tillbaka eller kanske bara ett symptom på att man inte mår så bra som man tror.