Det är ett tag sedan nu. Ett tag sedan jag skrev, eller ens kände ett behov utav att skriva. Det grämer mig lite faktiskt, som om något är fel när jag inte behöver skriva även fast att inte skriva, för mig, betyder motsatsen - det betyder att jag mår bra... Men gör jag det? Eller har jag funnit något annat sätt att dämpa de dåliga känslorna, funnit ett sätt att undertrycka allt det där som vanligtvis får mig att skriva. 

 

Jag känner mig lite paradoxal i mitt skrivande. Jag saknar att skriva, det fick mig att på något twisted sätt känna mig djup och mystisk. Och jag vet att jag säkert skrivit om mitt skrivande förut men på senaste tiden har det velat komma upp till ytan mer och mer.

Jag vill känna mig sådär mystisk, djup och lite skrämmande igen. Cynisk, bitchig och känslosam. Jag kände mig tuff då. Som om ingen kunde nå mig, som om jag var oövervinnlig. 

 

Fast kanske har jag bara riktat mina känslor mot något annat än skrivandet. Kanske har jag funnit något annat sätt som jag inte insett ännu, vilket också är skrämmande. Jag blir rädd för att jag en dag ska vakna upp, inse att jag inte har ett sätt att ta uti med mina känslor och totalt bryta samman. Gå tillbaka flera år i tiden med panikångest, ångestattacker flera gånger i veckan, självskadebeteende och andra djupt orande saker. 

Jag vill skriva så att jag vet att jag har ett sätt att få ut mina känslor, men det går inte. Inget kommer ut. Bara det här inlägget är förundrande, att jag vet vad jag ska skriva. 

 

Fast jag vill inte skriva heller, just för de ovanstående sakerna. Att skriva för mig är att må dåligt. Jag vill inte må dåligt. Jag vill inte vara cynisk eller bitchig. Jag vill vara intensiv, känslosam, rolig och snäll. Jag vill vara snäll. 

Och även om jag är oroad över att jag inte skriver är det en lättnad. Bara för att jag inte skriver, betyder inte det att jag undertrycker mina känslor. Och har jag funnit ett annat sätt att ta uti med känslorna är ju det jättebra också. 

 

Jag tror att skrivandet för mig kanske har blivit något dåligt. Något som förut hjälpte mig ta uti med känslorna, men som blev ett sätt att analysera, tänka och må ännu sämre än vad jag gjorde innan. Kanske mår jag bättre utav att inte skriva längre. Förstår ni mig? Skrivandet var ett bra sätt att komma igenom tunga grejer, men som tillslut inte behövdes längre eftersom jag kom igenom de tyngsta grejerna, då blev det istället ett sätt att analysera mera, vilket jag redan gjorde/gör tillräckligt och därav en dålig sak. 

 

I make no sense. Men det gör inget. Skönt att bli av med denna paradoxala tanke.