Det finns en låt jag älskar lite mer än alla andra låtar. Den får mig att känna alla känslor på en samma gång, den får mig på något sätt att bli alldeles knäsvag, glad, förtvivlad, likgiltig, episk. Jag hörde den första gången med Thåström och jag var fast. Thåström i sig får mig ju alldeles knäsvag, men när jag hörde låten föll jag ihop i en hög och började gråta. Den är från början en "cover" på svenska av låten Tomorrow is a long time med Bob Dylan, covern är gjord av fantastiska Nationalteatern.

 

Senare har det gjorts flera covers på den svenska versionen, däribland Thåström. Nu har även Titiyo gjort en version som också är helt fantastisk (hon är fantastisk). 

 

Jag kan inte lyssna på den för mycket då jag blir mentalt trött av det. Men ibland är det så skönt att få släppa lös alla känslorna och bara andas.